fredag 20 oktober 2017



Sedan drygt ett år tar vi emot en ensamkommande 17-årig kille från Afghanistan. Han kom i september 2015. Något ville vi göra och tog kontakt med en gode man och erbjöd oss att hjälpa till. Vi besökte asylboendet, välkomnades med handslag och bockningar av killarna.
    Drygt ett år har gått sedan killen kom in i vårt liv. Han talar och skriver svenska på bästa sätt. Skolgången i Afghanistan var undermålig och han visste inte mycket om världen. Han gör stora framsteg i skolan och blir bedrövad om han har ett fel på matteproven. Drygt ett år har han så gott som varje helg umgåtts med oss. Helst av allt vill han bo hos oss, men vi har bestämt sagt nej eftersom vi är något överåriga. Däremot umgås vi i vardagen och han får uppleva jämlikheten mellan man och kvinna. Vi samtalar om kulturer,  samhällsordning, religion och vi reser iväg på kartan. Vi diskuterar grammatik och orienterar i det svenska språket. Och han lär! Och han kommer ihåg. Och han vill för allt i världen inte tillbaka till Afghanistan. Denna termin har han börjat läsa engelska och nu sms:ar han till oss på engelska och frågar om han får komma.
    Ibland promenerar vi, åker skridskor (som också är nytt). Vi lagar mat, och vi har fått inblick i den afghanska matkulturen. Ett givande och tagande pågår.
     Året som gått har varit en utvecklingsresa för denna kille och för oss. Vi har fått en positiv kontakt och han har fått ett fotfäste i en främmande kultur. För oss har kontakten med denna kille varit en stark och känslomässig upplevelse. Och det är stor skillnad att investera i känslor mot att skicka tvåhundra kronor till ett fadderbarn.
   


söndag 8 oktober 2017

Smakprov

 Följande text är ur mitt pågående romanprojekt som har arbetsnamnet Djupsjö.

"Vem var Beata? Matilda tar sig om halsen med båda händerna, kinderna blossar och blicken har fastnat i ett stelt stirrande ner i bordet. Vem var August egentligen? Han såg innerligt lycklig ut strax innan han slutade andas. Tio barn fick de och hon vet i stunden inte vem han var, egentligen var. Hon flyttar uppmärksamheten mot maten och blicken ser något. Barnen håller sams och låter händerna vila under bordet. Tysta sitter de och låter maten kallna. Hungriga, men kan inte äta. Fyra minderåriga, den yngsta tre år som undrar var fadern finns. I himlen hade någon sagt, i jorden någon annan.  
    Likgiltigheten kramar henne. Och i långsamhet dukar hon av bordet, lägger in ett vedträ i spisen och fyller på vatten i kastrullen. Skrapar av tallrikarna och låter resterna falla ner i slaskhinken. Tystnaden talar. Alltför många frågor ropas ut inom var och en. Barnen har sina och Matilda sina. I sysslorna finner hon vila och försöker skjuta de svåraste besluten framför sig. Barnen, vad ska hända? Klara och Gustav? Hon känner sig prövad och motat in i en återvändsgränd. Hur ska hon komma undan?
    Vattnet kokar och hon fyller diskbaljan, spär med kallvatten. Herta reser sig från bordet och går fram till modern.
     – Jag diskar!
    Så lite behövdes för att Matilda skulle brista. Den behärskade fördämningen brast och strömmade ut. Minstingen famnar hennes ben, kramar hårt. Matilda hukar och sluter honom i famnen. En ordlös stund som värmer.
    Dörren öppnas häftigt, ingen bultning men häftigt och in stövlar rättaren. Den iskalla blicken träffar Matilda. Hon har inte glömt, men hon har ånger. Allt kommer över henne och den tidiga morgonen spelas upp igen. Vem var hon då? Som August.
      Hans mäktighet sväller ut rummet. Minstingen släpper hennes ben och drar sig mot vrån bakom vedlåren, trycker sig mot väggen stirrande på främlingen som bara står. Herta söker sig till Per-Olof, sitter ner och kramar honom. Matilda är stilla. De bara står som två stenar som råkat ramla ut från en brant. Ett oväntat ingenting från någonting som en gång fanns. Dallret i rummet pågår som ingen kan avgöra hur länge. Matildas ånger och vad hon tog sig till den natten står framför henne. Konkret och med en uppsyn som vill ta för sig. En lysten och hungrig med sug.
    – Jag behöver någon som kan hålla huset igång, kommer det ur honom som en timmerstock som trasslat sig ur ett bröte.
     Och som ett under blir han som ett barn, vädjande. Hans synfält smalnar och stannar på väggen ovanför diskbaljan.
    -Barna får komma med så klart, avslutar han, vänder ryggen till och knuffar upp dörren.
    Matilda ser på barnen, en och en, vad har hon för val, han är ju rättare. Barnen måste gå före, måste.
    – Det kom plötsligt. Kom igen i övermorgon så ska jag ge besked.
    Karlsson stannar till, tittar i sidled och nickar. Hans klampande steg på bron är bestämda och segervissa.
    – Aldrig, viskar Herta, aldrig. Han… fortsätter hon och sväljer.
    – Vad är det du försöker säga?
    – Ingenting, ingenting, bara att jag inte vill.
     Hertas nosighet får Matilda betänksam, vad menar jäntan?
      – Har han slagit eller varit elak mot dig?
      Det var som att tända en eld som omedelbart tog sig och flammade till. Herta rusar mot dörren och far iväg ut på gårdsplanen, snubblar och faller framstupa. De knutna händerna bankar och slår i marken alltmedan hon snyftar. "

tisdag 26 september 2017

Bruten förlovning

Har jag varit med om den bästa av tider? Sedan en tid känner jag inte igen mig och jag trodde inte att jag skulle uppleva nazistiska organisationer demonstrera på våra gator. Organisationer som de senaste tjugofem åren stått för flest mord i vårt land. Hur kan ordningsmakten tillåta att marknadsföringen för ondskan får lysa med sitt budskap?Anders Bering, en av nordens största massmördare ingick i de nätverk som stampar på den jord jag trodde skulle utveckla demokratin.
    Inte heller tiggare utanför var och varannan affär fanns i min verklighet en gång när människovärdet började upprättas. Är det händelser som bara händer eller...
     Livet är förändring, men var det denna förändring vi ville ha? Det som händer är en returresa till en tid vi med näbbar och klor ville förändra. Värderingar som har legat i aska har av någon anledning börjat pyra. Och snart börjar en ny tid i det land som bröt förlovningen med den goda viljan.

söndag 17 september 2017

En varm dag som denna genomfördes kyrkovalet. Lite högtidligt var det att få lägga sin röst. Tankarna går till mina föräldrar och jag ser dem likväl som hela byn jag växte upp i tåga iväg till vallokalen. Finklädda. Pappa var aldrig så fin som när det var val och han var nyrakad med en flik av aftonbadet på hakan som skulle stoppa blodflödet. Det glesa håret kammat i bena. Mamma hade dräkt, en mörkt blå, nylonstrumpor med sömmar. Efteråt kaffe och bullar. Att få lägga sin röst blev tidigt en viktig företeelse för mig och därför när vi idag skulle rösta klädde jag mig prydligt. Håret hade rullats i papiljotter precis som mamma gjorde och vikten av att få påverka i den riktning jag vill värme från en strålande sol.

onsdag 13 september 2017

September pågår, luften är sval och rönnbären lyser hoppfullt när det mesta börjar  dra sig tillbaka.  Men i skogen föds det för fullt. Karl-Johan har efter många års frånvaro äntligen kommit på besök. Kantarellerna kikar blygsamt i mossbädden. Vildsvinen bökar och plöjer, bryr sig inte om svamp. Blodriskan är en annan skolkare som återkommit, likväl som smörsoppen. Delikatesserna bjuder ut sig och vi tar för oss av ett välfyllt skafferi. Idag gjorde vi nog den största upptäckten i våra vuxna liv. Av en tillfällighet och från bilfönstret ståtar den i en skogsglänta.
Stor och stolt breder den ut sin fläckiga hatt. Intill står flera likasinnade och ännu outslagna läckerheter. Den stolta fjällskivlingen. Inte sedan barnsben har vi sett den. Lyckan kommer och det går en ilning genom kroppen. Stekt fjällskivling smakar gudomligt. Skogen fullkomligt jäser av svampliv och det mesta vi ser är utanför vår kunskapsbank. Men den vackraste av alla utan motstycke är den röda flugsvampen. Den plockar vi tillsammans med mossa och dekorerar den avskalade stubben som står intill torpet. Höstfint så länge det varar. Till kvälls blir det stekt svamp och tomat.

onsdag 23 augusti 2017

Dagarna börjar friskt och min träning kommer igång efter te och smörgås. Huden knottrar, huvudet klarnar och ekorren hoppar på staketet, bryr sig inte ett dugg om mina ansträngningar på altanen. Det har blivit ett behov lika starkt som mitt kaffebegär. Träning, för att få kroppen funktionsduglig. Jag känner mig som ny. Och det är enkelt. Programmet kostar ingenting. Det är bara diciplinen som ska hållas efter. Tjugo minuter varje dag.
     Dahliorna ramar in gräsmattan och jag bedövas av färgprakten. Lavendeln duttar ut sin doft och daggen gnistrar i gräset. Än blommar det rikligt i vår trädgård. Vindruvorna dröjer men för övrigt skördar vi rödbetor, morötter, gurka. fänkål mm. Det enkla livet med återkommande rutiner är inte så dumt, inte kaffetåren efteråt heller och lite småprat om nyheterna som väller ut från radion. Åter en dag att erövra och få vara med om.  När klockan är nio är dagen ett oskrivet blad som kommer att fyllas och imorgon är den historia.

onsdag 9 augusti 2017

augustinatt

kan inte sova
vrider och vänder kroppen
kan inte sova ändå
tystnaden driver mig upp
inte ens klockan tickar
bäcken har tystnat
något har stängt av alla ljud
det är mörkt
känner mig fram
kommer för en stund ur balans
trasmattan ligger i vägen
stiger över den höga tröskeln och går mot fönstret
ser ett sken sila genom granskogen som står tätt i ett famntag
grenarna har slingrat sig fast i ett behov
skyddar mot marknadskraften
letar efter ljuskällan
mörka ögon spinner nätverk som tyst nästlar sig in
i den gröna världen
fjunen på mina armar reser sig 
rösten säger att jag ska fortsätta att leta efter det ljusa
i augustinatten när marknaden spekulerar med mitt liv
leta säger den ge inte upp
fortsätter in i köket
drar upp rullgardinen
månen är rusig och dinglar över björkdungen
skjuter iväg sin upplysta gata genom mörkret
två kontraster i en nattlig kamp
avklädd går jag mot dörren fast rädslan hänger på ryggen
går ändå
måste
öppnar dörren och sätter mig på trappan
huttrar
är iakttagen
tystnaden vill få mig i en bestämd riktning
huttrar ännu mer
sitter fastnaglad 
vill men kan inte komma loss
månen ler åt min vilsenhet vet något  
tiger
avskalad och naken en sval natt långt in i skogen
dit Wall Street inte når
tror jag att ljuset trots allt ska dröja sig kvar
och jag beställer en ny prenumeration av mitt liv